Ulrike Meinhof

Fick Jutta Ditfurths biografi över Ulrike Meinhof i julklapp. Har nu börjat med den då det kommit lite andra böcker emellan, Gomorra av Roberto Saviano och Mitt första Liv av Bodil Malmsten. Båda mycket bra och jag kan starkt rekommendera dem. Men denna är stor, dels är den bra skriven och dels är det en mycket intressant genomgång av Tyskland historia från ett tyskt perspekiv som i alla fall jag inte tagit del av tidigare. Nytt för mig är hur enormt omfattande medlöperiet som fanns under nazitiden var, men också hur tyskarna, med britternas och amerikanarnas goda minne lät många nazister beträda viktiga poster inte minst inom utbildning och militären. I princip gjorde man så att alla som sa sig ha varit mot nazismen innerst inne blev trodda. Marshallhjälpen var ju dessutom villkorad av att man hårdnackat bekämpade kommunismen i Västtyskland. Som tillsammans med Francos Spanien, var det enda land i Europa där kommunispartiet var förbjudet.
Men stackars Ulrike tycker man mest bara synd om så här en tredjedel in i boken, en flicka som längtar efter kärlek och bekräftelse, vars föräldrar är döda och en fostermor som bara mäter en efter akademisk prestation. Det är nog en sanning att en kärlekslös, osynliggörande, uppväxt är en bra grogrund för extremism. Man vill bli sedd och bekräftad. Läs!

Berömd utan fett konto

  Det är mycket intressant att följa debatten om, och utvecklingen av, nedladdning av film och musik. Frågan är om inte utvecklingen är så snabb och så kraftfull att det är svårt att göra något åt det, oavsett vad man tycker om kreatörens rätt till ersättning för sitt arbete. En viss parallell kan man dra till den svenska införseln av öl, vin och sprit. Det liknar till vissa delar en naturkraft som inte går att stoppa på kort sikt utan den måste få ha sin gång och sedan förändras successivt. I takt med att den allmänna inställningen till saker och ting förändras, och just nu finns det inga andra mål i samhället som övertrumfar "billigare, billigare". Oavsett område.


Det som dock inte är en naturlag är det faktum som säger att artister, filmstjärnor och mediebolagsdirektörer ska tjäna 7-siffriga dollarbelopp varje år. Det finns ingen risk för att kulturutbudet skulle ta slut bara för att de etablerade strukturerna raseras, många vill vara med och skapa och publicering idag är enklare och billigare än någonsin tidigare. Vad vi kommer att få se är troligen en utveckling där allt fler artister blir mer lika dokusåpastjärnor. Kända men inte särskilt rika. Undantaget blir de som kan kombinera sin kreativa produktion med konserter, prylförsäljning och andra kringtjänster för att dra in de pengar  som krävs för att skänka stjärnglans åt artistlivet.


Frustrerande att inte förstå

Har nyligen avlsutat de båda två toppsäljarna på den svenska bokmarknaden 2004: Da Vinci-koden och Tjuvarnas marknad. Koden är som bekant en megasuccé över stora delar av världen och jag tycker det är synd att jag inte kan dela den entusiasmen. Att läsa Da Vincikoden är som att springa i en tunnel, det finns inget utrymme för avvikelser eller funderingar utan den helt linjära berättelsen rullas upp som ett löpsedlarna i kvällspressen kring den senaste dokusåpan.

Vad jag kan se, rätta mig gärna, så ligger attraktionskraften på annat plan, än själva berättelsen som sådan: Brown besitter en talang att kunna kombinera kiosklitteratur med populärvetenskap. Du lär dig medan du läser, i detta fall kyrkohistoria, utan att det känns ansträngande. Det är ett stort ansvar som vilar på förlag och författare att jobba på detta sätt, d v s att via baksidestexter tala om den grundliga research som gjorts. Men när det fungerar så är det en bra modell som alla skolboksförfattare borde ta efter.

Tjuvarnas marknad är, för att vara Guillo, en ovanligt slarvigt skriven bok, med mycket tunn story. Det var troligen bråttom till pressarna för att hinna ut, medan marknaden fanns kvar. Vem minns, och blir upprörd över Skandiadirektörernas fartblinda girighet om ett år. Detta är en bok som endast kan bli populär i Skandinavien där vi trivs med att frossa i hur andra beter sig illa. Så att man själv kan känna sig sådär härligt rättfärdig och upprörd på en och samma gång. Boken är stundtals ganska rolig när Jan G låter sin elakhet gå ut över bortskämda nyrikebarn, men även det tappar sin tjusning efter 25:e upprepningen. För den som undrar över hur det slutar kan jag berätta att den enda misstänkta visar sig vara den som gjorde det...


hits