Jag - en öronproppsmissbrukare
Att sova med små barn kan vara allt från himmelriket till dess religiösa motpol. I mitt fall har vi en argsovare och natthojtare på dryga året som i bland somnar arg och sover under utstötandet av arga ljud, alternativt somnar nöjd men hojtar högt flera gånger under natten. Lägg till att detta sker i ett rum med gipstak, ekparkett och betongväggar. Lösningen heter öronproppar, mjuka och goda smiter de in i örat och bäddar fast sig, stänger ute de flesta ljud och höjer volymen på den egna andhämtningen till en sövande nivå. Störtskönt!
Men hur ska man sluta? Argsovaren låter allt mindre under natten, ju äldre han blir, och anledningen till öronpropparna är på väg bort. Frågan är då om man kan ha kar dem bara för att det är skönt eller finns det risk för att någon allseende mentaldiagnosställare ser till att man hamnar i en soft cell? Kanske inte rätt behandling av en öronproppsmissbrukare, då det skulle vara som att vara inne i en öronpropp. Kanske det finns något 12-stegsprogram även för detta?
Tillsvidare tänker jag dock fortsätta njuta den gula sömnens inbundna stillhet.