mittenextremisten

  Det är mycket intressant att följa debatten om, och utvecklingen av, nedladdning av film och musik. Frågan är om inte utvecklingen är så snabb och så kraftfull att det är svårt att göra något åt det, oavsett vad man tycker om kreatörens rätt till ersättning för sitt arbete. En viss parallell kan man dra till den svenska införseln av öl, vin och sprit. Det liknar till vissa delar en naturkraft som inte går att stoppa på kort sikt utan den måste få ha sin gång och sedan förändras successivt. I takt med att den allmänna inställningen till saker och ting förändras, och just nu finns det inga andra mål i samhället som övertrumfar "billigare, billigare". Oavsett område.

Det som dock inte är en naturlag är det faktum som säger att artister, filmstjärnor och mediebolagsdirektörer ska tjäna 7-siffriga dollarbelopp varje år. Det finns ingen risk för att kulturutbudet skulle ta slut bara för att de etablerade strukturerna raseras, många vill vara med och skapa och publicering idag är enklare och billigare än någonsin tidigare. Vad vi kommer att få se är troligen en utveckling där allt fler artister blir mer lika dokusåpastjärnor. Kända men inte särskilt rika. Undantaget blir de som kan kombinera sin kreativa produktion med konserter, prylförsäljning och andra kringtjänster för att dra in de pengar  som krävs för att skänka stjärnglans åt artistlivet.

Att de uppblåsta medlemstalen i SSU, och i viss mån Ung Vänster, nu kommer fram i ljuset är bra, men knappast något att bli förvånad över. Ideologin de förespråkar bygger på att kollektivet är viktigare än individen och då blir det logiskt att arbeta på det sättet. Att inga borgerliga ungdomsförbund blivit avslöjade beror på att de ideologierna bygger på individens rätt att välja själv, vilket borde vara en demokratisk grundtes för alla.

I den gamla världen, den som de som är födda före 80-talet har varit med om var saker och kring behagligt enkla. Det fanns ett telefonbolag, två bilar, tre tandkrämer, fyra tv-märken, fem sorters frukt och så vidare. Medborgarna i det lilla kungariket kunde ägna sin fritid till att läsa böcker, se på idrott, umgås eller vara ute i skog och mark. Det var innan Pandoras lillasyster öppnade sin ask. En ask som bara innehöll en farsot, med större skadepotential på välmåendet än något krig eller digerdöd: Valfrihet. Smygande kom det över oss, förföriskt viskande sitt mantra om rätten och tjusningen med att välja själv att inte bara buga och niga inför det som var erbjudet. Många var vi som föll för lockelserna och villigt medverkade till att öppna upp och avreglera, marknadsanpassa och segmentera.  Jämfört med för 15 år sedan kan vi nu även välja telebolag, tevebolag, husläkare, skola, dagis, sophämtning och en rad olika tjänster vi inte ens visste om att det fanns behov av att välja. Har det då blivit så mycket bättre? Till stora delar nej, bakom valfrihetens fasad ligger flera starka motkrafter:

1. Människor har inte blivit särskilt mycket smartare den senaste 15 åren, däremot mer intresserade av pengar. Det har lett till en utveckling av förvillopol. Ett förvillopol kännetecknas av att många leverantörer erbjuder liknande tjänster men att det är omöjligt för t o m konsumentverket att bena ut vad som är ett bra val. Typiska branscher är telefoni, bank, försäkring och el.
2. Människor får avsätta en större del av sin fritid på att göra en rad val som inte leder till en bättre vardag. Särskilt inte inom förvillopolen. Där leder timmar av noggranna studier ofta till att man låter saker och ting vara med en förhoppning om att man kanske inte blir jättelurad. Timmar som tidigare kunde ägnas åt idrott, umgänge eller annan valfri hobby.
3. Det har uppkommit en rad valmöjligheter rörande skola och förskola som mer syftar till att tillfredställa föräldrarnas självbild av sig själva som en speciell och unik familj, än barnens behov. Vilket lågstadiebarn skulle själv välja att gå i Franska Montessorisrytmikskolan i andra ändan av staden jämfört med att få gå i skolan 200 m från huset tillsammans med sina kompisar, och sedan dessutom får börja i skolan i oktober medan de andra började i september eller maj?

Tänk den dagen när vi alla, i alla lägen, sitter som Sally, i Harry mötte Sally, och tar upp fem minuter för att beställa en enkel lunch, strax därefter kommer all utveckling att avstanna till dess revolutionen kommer och befriar oss.

Fram tills dess får man köra med ena foten på bromsen under lov och semestrar och invänta vardagen när snitthastigheten ändå gör att trängarnas beteende endast är en risk för plåtdetaljer. Och försäkringsbolag och bilverkstäder ska ju leva de också.